Det ärligaste jag någonsin kommer att skriva. I en blogg iallafall.
Tycker inte om att dela känslor för det får mig att känna mig så himla svag och blottad. En känsla jag absolut inte gillar.
Tycker inte om att dela känslor för det får mig att känna mig så himla svag och blottad. En känsla jag absolut inte gillar.
Jag håller hellre inne allt på mitt sadistiska lilla sätt och sen en vacker dag från ingenstans förvandlas jag till Godzilla för en dag och bölar av mig på första bästa stackare i min närhet. Sund tjej med andra ord.
Iallafall, buckle upp, här kommer ett inlägg om lite inre kaos...!
När du har levt i en bubbla ett tag som jag gjort i mitt älskade Sydamerika är det ett faktum att du måste ur den en liten stund då och då för att ta lite välbehövlig "verklighetsluft".
Och det är när du kommer upp och kippar efter denna "verklighetsluft" som verkligheten verkligen slår dig i ansiktet och du börjar ifrågasätta allt du gör och varför.
Med andra ord- de senaste dagarna har varit en känslomässig berg och dalbana för mig.
Lycka blandad med rädsla och oro har gett mig magknip och till och med en och annan gråtattack. Slutet på just detta kapitel börjar närma sig och det ger mig en så obekväm känsla i hela kroppen. Jag har tagit ut mer tjänstledigt för er som inte vet men inte ens det ger mig någon som helst tröst eller tillfredställelse just nu.
Jag känner mig inte klar här, men kommer det bli detsamma om och när jag återvänder till mitt älskade Buenos Aires? Eller lurar jag mig själv med mina fina minnen?
Alla frågor som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna tar verkligen kål på mig.
Iallafall, buckle upp, här kommer ett inlägg om lite inre kaos...!
När du har levt i en bubbla ett tag som jag gjort i mitt älskade Sydamerika är det ett faktum att du måste ur den en liten stund då och då för att ta lite välbehövlig "verklighetsluft".
Och det är när du kommer upp och kippar efter denna "verklighetsluft" som verkligheten verkligen slår dig i ansiktet och du börjar ifrågasätta allt du gör och varför.
Med andra ord- de senaste dagarna har varit en känslomässig berg och dalbana för mig.
Lycka blandad med rädsla och oro har gett mig magknip och till och med en och annan gråtattack. Slutet på just detta kapitel börjar närma sig och det ger mig en så obekväm känsla i hela kroppen. Jag har tagit ut mer tjänstledigt för er som inte vet men inte ens det ger mig någon som helst tröst eller tillfredställelse just nu.
Jag känner mig inte klar här, men kommer det bli detsamma om och när jag återvänder till mitt älskade Buenos Aires? Eller lurar jag mig själv med mina fina minnen?
Alla frågor som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna tar verkligen kål på mig.
Varför kan jag bara inte frysa tiden och njuta lite till? Or better yet- ta en tidsmaskin tillbaka till september när allt började och göra om allt igen?
Jag har blivit expert på att ge andra råd om att njuta här och nu då morgondagen inte är en garanti men jag ska inte ljuga, jag tappar själv fotfästet med jämna mellanrum. En jobbig tid för mig just nu helt enkelt.
Jag har blivit expert på att ge andra råd om att njuta här och nu då morgondagen inte är en garanti men jag ska inte ljuga, jag tappar själv fotfästet med jämna mellanrum. En jobbig tid för mig just nu helt enkelt.
Alla har vi våra dagar, men jag känner mig så himla oförskämd när jag har mina dåliga dagar för i grund och botten sitter jag här med massa fantastiska upplevelser i bagaget. Jag vill inte sitta här och gnälla och vara otacksam och girig men kan heller inte kontrollera denna känslovåg. Det får mig att känna mig som en hemsk människa. Är jag en hemsk människa? Mycket ska ha mer?
Utöver dessa fantastiska tankar och känsloutbrott så börjar jag även ifrågasätta hela min existens och vad jag vill göra med mitt liv.
Ah, vi har alltså kommit fram till mitt favoritämne- framtiden. (Jag hoppas ni kan läsa sarkasmen mellan raderna).
Jag VET någonstans i grund och botten vad jag vill göra med mitt liv, men ändå har jag ingen aning.
Låter förnuftigt eller hur?
Rephrase- jag vet vad som gör mig lycklig men börjar vissa dagar ifrågasätta mig själv och även sätta press på mig själv. Press och krav, två saker jag verkligen avskyr och jag utsätter mig själv för det på min egen underbara resa genom livet. High five på den.
Utöver dessa fantastiska tankar och känsloutbrott så börjar jag även ifrågasätta hela min existens och vad jag vill göra med mitt liv.
Ah, vi har alltså kommit fram till mitt favoritämne- framtiden. (Jag hoppas ni kan läsa sarkasmen mellan raderna).
Jag VET någonstans i grund och botten vad jag vill göra med mitt liv, men ändå har jag ingen aning.
Låter förnuftigt eller hur?
Rephrase- jag vet vad som gör mig lycklig men börjar vissa dagar ifrågasätta mig själv och även sätta press på mig själv. Press och krav, två saker jag verkligen avskyr och jag utsätter mig själv för det på min egen underbara resa genom livet. High five på den.
Och efter allt ifrågasättande spinner min sjuka hjärna vidare i 190 km/h och jag börjar ifrågasätta själva ifrågasättandet (!)
Ja, ni ser ju själva hur labil jag är just nu. Några goda råd någon?
Med detta sagt vill jag någonstans poängtera att just idag längtar jag bara efter en stor, varm och trygg kram och ett "det löser sig" med garantier. Ord av sanning.
Men som jag skrev, det finns inga garantier, det finns ingen verklig sanning.
Det finns bara vad DU gör av vad du har. Och just nu känns det inte som jag har mer än ett schizofrent troll i min kropp som planterar massa hinder som jag inte ens vet är verkliga.
Nåväl, nog med denna gråtfest. Detta inlägg gav precis i-landsproblem ett helt nytt ansikte känner jag. Jag skäms men det var skönt att få ut det. Trots detta uppenbarligen bittra inlägg ska ni veta att jag är lyckligare än någonsin. Jag måste bara bearbeta och landa lite tror jag. Och ge det där trollet en omgång för han är hemsk och har inget i min kropp att göra.
Helsingborg, vi ses på torsdag. If only for a little while...
En dag i taget. Un día a la vez. Det ordnar sig osv.
Ett skeptisk inlägg kräver ett skeptiskt slut. Därför avslutar jag med en bild på en skeptisk Julia och hoppas att hon kan komma tillbaka till sitt zen inom kort. San Jose mañana.
Med detta sagt vill jag någonstans poängtera att just idag längtar jag bara efter en stor, varm och trygg kram och ett "det löser sig" med garantier. Ord av sanning.
Men som jag skrev, det finns inga garantier, det finns ingen verklig sanning.
Det finns bara vad DU gör av vad du har. Och just nu känns det inte som jag har mer än ett schizofrent troll i min kropp som planterar massa hinder som jag inte ens vet är verkliga.
Nåväl, nog med denna gråtfest. Detta inlägg gav precis i-landsproblem ett helt nytt ansikte känner jag. Jag skäms men det var skönt att få ut det. Trots detta uppenbarligen bittra inlägg ska ni veta att jag är lyckligare än någonsin. Jag måste bara bearbeta och landa lite tror jag. Och ge det där trollet en omgång för han är hemsk och har inget i min kropp att göra.
Helsingborg, vi ses på torsdag. If only for a little while...
En dag i taget. Un día a la vez. Det ordnar sig osv.
Ett skeptisk inlägg kräver ett skeptiskt slut. Därför avslutar jag med en bild på en skeptisk Julia och hoppas att hon kan komma tillbaka till sitt zen inom kort. San Jose mañana.
Hasta luego! ☮
Kommentera